Den gångna veckan tillbringade jag tillsammans med min kollega Martin och våra respektive elever i Lurö skärgård i Vänern. Paddling, fågelskådning och botanik stod på programmet.
Några bilder:
Slutligen en bäveravverkning av det mer imponerande slaget:
”Den krusiga mörkgröna bladrosetten låg flat mot moränen, klockan var nedåtböjd och halvsluten, vitrosa, silkesluddig på utsidan, nästan röd inuti.”
Så beskriver Elsie Johansson mosippan, och det stämmer ju ganska bra, även om underlaget för gårdagskvällens fotomotiv knappast var en morän utan en isälvsavlagring förmodligen bestående av sand eller grovmo. Jag vet inte om Elsies mosippor växer i norra Dalarna eller Härjedalen där den enligt Artdatabanken förekommer på ”mager sandstens morän” (Sic!), men som författare behöver man ju inte alltid vara så noga med detaljerna. Särskilt inte när det handlar om så smånördiga detaljer som skogsjordarnas kornstorleksfördelning 
Allmänt kan annars sägas att den växer nästan uteslutande på magra isälvssediment. Det känns lite som ett mirakel att en så fantastisk, stor och vacker, blomma kan komma upp ur en så mager mark.
Mosippan är Härjedalens landskapsblomma och de mest kända mosippetrakterna i Värmland är Brattforsheden. Störning är en förutsättning för mosippan och blottor i vegetationstäcket, brand och skogsbete är faktorer som gynnar den. Jag har sett blommande mosippa en gång tidigare. I Hälsingland och där växte den i en fröträdställning, med lite lagom mycket störning i form av uppbrutet moss- och lavtäcke.
Tack vare vännerna Stina och Crister fick jag häromdagen kännedom om en lokal för mosippa. I Gräsmark, där jag bott 15 år. En lokal jag aldrig hört talas om. Trevligt!
I Gräsmark igår kväll var tre klockor utslagna och en fjärde var fortfarande halvknoppig. Svårt att variera bildvinklarna, men ljuset varierade i alla fall en del medan vi var där. Från stenhårt solljus till så småningom kvällsskugga. Många motjusbilder blev det. Ludenheten inbjuder till det
Vilken är bäst?
Tjädern behagade spela utom synhåll från gömslet. Nog om detta. Det fick bli blommor och bin i stället.
Under den gångna veckan har jag fått chans att testa den nyligen inköpta ringblixten. Dels har jag besökt Fänstjärnsskogens naturreservat öster om Stöllet och dels har jag varit i naturreservatet Nordsjöskogen nordost om Ekshärad. Mycket fina områden båda två. Fänstjärnsskogen har jag ju besökt många gånger och det är alltid lika häftigt, men Nordsjöskogen var en ny upplevelse. Tyvärr med lite blandad eftersmak…. Det miljöcertifierade skogsbolaget Stora Enso har nämligen gallrat bort torrgran i skogen intill reservatet. I den del som har föreslagits ingå i en utvidgning av reservatet. Bedrövligt! Man blir så ledsen och arg…
Den högra vältan på bilden är bara torrgran. Torrgranar av vilka många varit draperade i hänglavar…
Reservatet var i alla fall mycket fint. Här kommer några bilder. Ett par från Fänstjärnsskogen. Resten från Nordsjöskogen.
Nån som klarar att artbestämma följande arter?
Vid ungefär halv nio igår kväll kröp jag in i gömslet jag satt upp vid det jag hoppades skulle vara en tjäderspelplats, eller som bland andra framlidne tjäderforskaren Ingemar Hjorth brukade kalla det: en tjäderlek.
Nån halvtimme senare hörde jag den första tjädern komma. Den slog i ett träd något söder om där jag valt att sätta upp gömslet och det var inte särskilt långt bort. Jag hörde mycket tydligt hur den ”rapade” och avgav diverse gutturala läten, och jag tänkte att det här kan bli en trevlig morgon. Något senare hörde jag svagt, ganska långt västerut hur ännu en tjäder tog nattkvist.
Platsen jag valt efter tips från nordvärmlands tjäderkung, Ingemar Brelin, är belägen några hundra meter väster om det som tidigare var centrum för en stor och välkänd spelplats som på senare år tyvärr verkar ha dött ut. Förhoppningen var, och vissa indikationer tydde på, att spelplatsen helt enkelt flyttat.
Strax före fem vaknade jag till och mycket riktigt… tjädern spelade något söder om mig. Den hördes ganska svagt och efter bara en liten stund upphörde spelet, alternativt flyttade utom hörhåll. Efter ett par timmar insåg jag att det nog inte skulle bli något tjäderspel denna morgon. I vart fall inte inom syn- eller ens hörhåll från mitt gömsle.
Orrarna däremot! De spelade så det sjöng i skogen i nordvästlig riktning. Orrspel är inte heller fy skam, så jag kröp ur gömslet och satte kurs nordvästut för att åtminstone utröna var, exakt på vilken myr, de spelade. Orrspel hörs långt i nordvärmländsk skog, så jag fick förflytta mig minst 1,5 km innan jag kunde konstatera det väntade. Mitt ute på en av områdets vidsträckta myrar. Inte lätt att smyga inpå, men det kan ju inte vara fel att försöka. När det skydd de sista martallarna kunnat erbjuda upphörde hade jag fortfarande något hundratal meter kvar till det som kanske skulle kunna kallas spelcentrum. Ett drygt tiotal orrtuppar spelade. Hönorna som suttit i tallarna runt om spelet hade jag redan råkat skrämma iväg. Innan jag ens var medveten om att de agerade publik. De var för övrigt också ca 10 stycken.
Vad göra? Med låg profil, dvs krypande närmade jag mig. Med lägre profil, dvs ålande närmade jag mig ytterligare och så småningom kunde jag, närmast nerpressad i torven, hasande ta mig såpass nära som 25-30 meter från den närmaste tuppen. Viss oro märktes bland spelets aktörer. Några blev så störda att de gav upp morgonens amorösa förhoppningar och drog iväg, medan andra tog en kortare flygtur innan de landade på myren igen
Det förvånar åtminstone mig att jag genom att åla lyckades ta mig såpass nära orrarna. Det räckte med extremt låg profil, mörka kläder, handskar och dessutom ansiktet dolt av ett mycket finmaskigt svart myggnät som en gång använts som insektsskydd för en barnvagn
För den som kanske undrar hur jag såg ut efter närkontakten med torven kan jag förtälja att myren fortfarande var hårdfrusen. Annars hade jag nog inte varit alltför grann. Dessutom kan jag meddela att frusen vitmossa är väldigt hård mot armbågar och knän.
Några ljungpipare gjorde förresten orrarna sällskap. Undrar om de var på genomresa eller om de häckar i nordvärmland?
Japp! Nu har den återkommit efter en lång resa. Fiskgjusen alltså. Efter att ha övervintrat, förmodligen i Västafrika, kom den idag till Björken. Vissa flyttfåglars ankomst känns extra roliga, och fiskgjusen är en av dem. Andra som också gör mig glad är exempelvis tofsvipan, sånglärkan naturligtvis, storspoven med sin drill och svartvit flugsnappare. Den dag den svartvite bigamisten sjunger ifrån ett blommande körsbärsträd är en dag att längta till!
Nu var det alltså fiskgjusen som i år enligt säker källa (Morgan) är ovanligt sen. Mediandatum för ankomst till Björken är enligt samma källa 8 april.
Varför får man så sällan medljus när man fotar fiskgjuse??
Kan bara inte låta bli att fota blåsippor
