Ibland är skillnaden mellan ett motivs ljusaste delar och dess mörkaste delar helt enkelt för stor. Det går inte att få teckning i både högdagrar och lågdagrar.
Antingen ser man detaljer i det mörkaste, men då blir de ljusaste partierna totalt utfrätta.
Såhär:
Eller också blir den fina midnattsolshimmeln ungefär som jag vill ha den, men då sotar de mörkaste partierna igen totalt och blir helt svarta.
Såhär:
Inge kul alls….
Ett sätt att lösa det hela är att köra med något som kallas HDR och tonemapping. Det innebär att man, antingen i senare versioner av Photoshop eller i ett särskilt program, slår ihop flera exponeringar av samma motiv. Jag brukar använda ett program som heter Photomatix. Vid fotograferingen tar man helt enkelt ett antal bilder med olika exponeringar som man sedan ”smälter ihop” till en bild. Själv brukar jag oftast ta 5 olika exponeringar. Att göra detta är inte särskilt svårt. Det svåra tycker jag egentligen är att inte ”ta i för mycket”. Surfar man runt på nätet efter HDR-bilder hittar man mängder av bilder som i mitt tycke ser för j-liga ut! Jodå, jag har också gjort såna 🙂
Ett krav (eller i alla fall en klar fördel) är att man använder stativ så att bildutsnittet blir identiskt på de olika bilderna. Ett måste är också att motivet egentligen inte innehåller något som rör sig. Rena landskapsbilder funkar alltså bäst. Helst ska inte heller molnen hinna röra sig särskilt mycket mellan exponeringarna.
Efter att Photomatix har gjort sitt och jag dessutom har gjort någon smärre justering i Photoshop kan resultatet bli såhär:
Det var ungefär så det såg ut 🙂
Anders Tedeholm i bloggosfären 